Skitgullig nåldyna för handleden.

Jag syr ju en del, och när jag ska nåla upp något på provdockan eller på mig själv så stoppar jag alltid käften full med nålar för att ha dom redo. Det känns sådär alltså, jag sticker mig ibland, jag är livrädd för att råka svälja någon och då och då kommer det dreggel på tyget. I morse inspirationssurfade jag lite grann och hittade ett gäng olika versioner på "Bottle cap pincushions", alltså små nåldynor gjorda av korkar till flaskor. Det såg inte så svårt ut, så jag tänkte, "ja, vad fan, jag provar", gick till det nyöppnade Panduro här i stan och köpte lite filt i olika färger.

Jag började med att göra ett armband att sätta nåldynan på. Jag hade lite svart elastiskt tyg kvar och klippte ut en rektangulär bit som var strax över 20 cm lång. Sen vek jag den så jag inte hade några råa kanter och sydde med största zickzacken över "viket". Mätte över handleden, nålade och provade så jag kunde dra den över handen utan att den satt för löst runt handleden.

Sen sydde jag bara snabbt ihop det med en bred, tät zickzack.

 Tadaahh. Det funkar!

Nästa steg var att hitta en kork. Jag gick till pantpåsen och valde en röd. Sen tog jag min kork, mitt armband och min häftpistol...

  

La korken under sömmen.

  Och häftade fyra häftklamrar in i den. Pang! Pang! Pang! Pang!

Klamrarna som stack ut på andra sidan böjde jag ner med en tång för att dom skulle sitta säkert.

Dags för själva dynan. Jag ritade upp en cirkel på en bit ljusbrun filt med hjälp av min bästa kaffemugg och klippte ut den.

Tråcklade halvstora stygn (som jag lät bli att fästa, du fattar snart varför) längs kanten för att kunna dra ihop den jämt och bra...

 ...och provplacerade den i korken. Jepp, det funkade fint.

Sen ritade jag ut en glasyrskvätt på en bit vit filt och klippte ut. 

 Likadant, fast större, i den rosa filten. Jag ville inte att de skulle vara alltför lika varandra, vill man att de ska följa varandra får man vända den biten av det vita tyget med pennstrecken på uppåt.

  Provade på den runda, ljusbruna biten.
Jajjamen, nu tror jag ni anar hur det blir.

Sen åt jag pizza, kollade på Family Guy och sydde fast glasyren i varandra och i det bruna tyget. Jag broderade lite strössel på också.

 Sen fyllde jag min muffin med bomull, men såhär efteråt tror jag att det är bättre att använda små tygbitar eller vadd, för att nålarna ska glida lite bättre. Och sen drog jag ihop den med den svarta tråden jag tråcklade med förut.

 Limmade längs kanten på korken med limpistolen.

Såhär ser en limpistol ut efter att ha använts intensivt i många år.

Och tryckte dit muffinsen.(Alltså, hur böjer man ordet "muffin" i singular? Borde lyssnat bättre i skolan tror jag)

Sådär, då var det klart. Inga fler sticksår i läpparna tack! Och så blev det nästan outhärdligt gulligt, om du frågar mig.

och för att avsluta, ett stycke ut Tim Burtons bok The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories,  från 1997:

Life isn't easy 

For the Pin Cushion Queen 

When she sits on her throne 

Pins push through her spleen.